Om du ska dricka champagne, eller annat valfritt bubbel, så vill en del stackare servera dig det i ett högt glas. Det motiveras med dumheter som att "doften" kommer fram bättre. Eller "kolsyran försvinner inte" och det fullkomligt stendumma "det blir godare så". Man får migrän. 

Alla vet ju att champagne skall drickas torr, kall och helst gratis. Dofter och smaker är av totalt underordnad betydelse. Det är en estetisk dryck. Vacker, potent och ytterst romantisk. 

Det enda rätta är då att servera denna dryck (för att inte prata om alla dessa champagnedrinkar) i en helt vanlig champagnekupa. Du vet som på den tiden när folk var "människor" och vi drömde om att möta våren i Venedig i en linnekostym. 

Champagnen får i dessa glas bli vacker, lättdrucken och "öppen". Kolsyran får skicka små droppar mot nästippen och fukta dina kinder. Du får en annan möjlighet att bedöma färg och klang. Resultatet av desa estetiska bieffekter är att champagnen blir godare. Ja, på riktigt.

Det är helt enkelt kultiverat. De där andra glasen är enbart usla. skippa dem.

/Patrick 

Nu har det varit lite väl mycket aktivitet på den här sidan så nu gäller det att tagga ner lite. Ändå, jag måste ju skriva lite om det här med Rosenvatten. 

Jag har ju börjat dricka det rutinmässigt varje morgon som del av en ganska stabbig morgonrutin. Det är kort sagt underbart. Anledningen är som vanligt enbart emotionell fjärran från rational och logik.

Doft är som du vet det sinne som ligger närmast känslocentra och minnescentra i hjärnan. Dofter förflyttar oss till andra tider, dèjá vu, du vet, minnen. Då kan det vara av vikt att starta morgonen med dofter som inte påminner dig om egna minnen utan andras. Saker du garanterat inte varit del av. Sådant som öppnar upp.

Rosenvatten gör det. jag har inte städat ur kyrkor med Rosenvatten för att rensa dem från otrogna. Jag har inte byggt ett hus med Rosenvatten blandat i bruket så att solens värme skall aktivera doften varma dagar. Inte heller har jag varit del av något medeltida hov som anammade traditionen på 1300-talet. 

Rosenvatten ger mig inga sådana associationer. Det ger mig drömmar. Om en annan plats, tid och kultur. Det är ett mycket bra sätt att starta en helt vanlig dag på. 

/Patrick 

Tackar Hannes Hultcrantz för detta tips. (Man går ju för f*n av på mitten av estetisk overload.) 

Köp här.

/Patrick

Take Ivy. Du vet redan vad den handlar om och exakt hur mycket du fick betala för originlautgåvan på Ebay 2003. Rackaren kom ut i nytryck i höstas. Toppen. Reapris på TRAD. 

Orka ranta mer om den i generella ordalag. Ändå, här kommer en liten reflektion: Det är helt underbart att så många bilder är korniga och av urusel kvalité. Ärligt, bilderna suger ju. Men låt oss funder en stund på varför det är så. Var fotografen verkligen så värdelös? Saknade karln totalt okulära talanger? Tappade han monokeln precis innan han tryckte på knappen? Nej, så var det såklart inte. Det som förklarar bildernas migränskapande inkarnationer är såklart att de små TRAD-fanatikerna bakom boken smög omkring i buskarna med teleobjektiv. De dokumenterade Ivy League, inte som någon jävla facehunter, utan som de fågelskådare de var. Respektfullt, på avstånd och med en vilja att förstå vad de såg. Denna ton går igen både i fotografierna och texterna. En mekanisk ton. Ganska fint. Frånkopplat, Poetiskt. 

/Patrick

Slacks, chinos eller, det jag tycker är det mest korrekta namnet khakis... Det finns alltså hysteriska mängder text skrivna om dessa svala underverk så det ska jag absolut inte inte göra. Istället tänker jag bjuda på lite enkla tips kring hur, eller snarare NÄR man får använda byxtypen. En del har nämligen fått för sig att det är ok året runt. Det är det inte (i Sverige). Det är ett plagg för vår, sommar och tidig höst - inte vinter och snö (för vinterklimat byter man khakis mot cavalry twills).

Här kommer den, regeln: Khakis får man ha på sig i exakt samma ögonblick som väderleken temperaturmässigt tillåter loafers. Inte en sekund före. Enkelt.

/Patrick 

PS. Köp bra khakis här. (Dock: VARNING, de har militär originalpassform, fjärran från snittet du ser på de där rackarna kring nytorget.) DS.

Alltså FESTEN! (Packa Sterns Hungerian Mustaschvax och ett par Plus Two's i skottsäker tweed.)  

Vi ses,
/Patrick

PS. Då flyg är ett satanistiskt och vedervärdigt vulgärt sätt att färdas på så vill jag tipsa om båtförbindelsen mellan danska Esbjerg och Harwich. Det är ett klart bättre alternativ som dock kräver lite mer tid än flygförnedringen. Kanske två, tre dagar mer tid. Det är det värt. DS

Du vet. Allt som är vackert försvinner och ersätts av ondska, död och meningslöshet. Pratar såklart om hur det är nylon, syntet och plast där det borde vara ull. Döda material, som följer strömmen och lägger sig till en egen kontinent av elände. Pangea plastica. Plasthat.

Då kan det vara läge att fundera på motstånd genom handling. Det enda rimliga är förstås att ta upp tillverkningen av luktsalt. Låta användningen bli metafor för hur Rom lät blanda salt i Kartagos jord. Typiskt solklar och spikrak TRADlogik alltså.

Luktsalt används ju traditionellt mest av hysteriska kvinnor och boxare. Vi kan nu alltså lägga till hysteriska män som målgrupp. Vi som inte orkar mer utan behöver en aromatisk puff innan vi slipar värjan och kan göra motstånd.

Ok, fine. Men med vilken typ av luktsalt bekämpar man bäst plastsatan? Historiskt talar vi primärt om två typer av luktsalt. Engelskt (preston salt) eller franska typen (Eau de Luce). Båda funkar säkert bra men någonting säger mig att det vi letar efter är det eteriska vapen som passar bäst i en typiskt viktoriansk glasflaska. Alltså kör vi på prestonsalt. Enklast tillverkar du det så här: 

• Kubikcentimeterstora bitar av hjorthornssalt 

• Solutio Ammoniaci concentrata - 50 gram

• Aetheroleum Bergamo  - 20 droppar

• Aetheroleum Citronellae - 15 droppar

• Aetheroleum Cassiae - 15 droppar

• Aetheroleum Caryophylli - 15 droppar

• Aetheroleum Rosmarini - 10 droppar

• Aetheroleum Neroli - 5 droppar

Tydligen ska man låta hjorthornssalt fuktas med litet av resultatet av ovan. Smellings salt består av ungefär lika delar hjorthornssalt och bränd marmor i små bitar, parfymerade med ovanstående blandning. Olfactorium anglicum = Sel de Preston, Prestons salt, engelskt luktsalt.

(Källa: Pharmaca Composita 1896 efter Haber: Handbuck der Pharmaceutischen Praxis via shenet.)

En normalbegåvad apotekare borde klara av att blanda ihop skönheten. Jag ska genast kolla med mitt apotek.
Flaskan köper du här.

Vi ses i skyttegraven. (Följ doften.)

/Patrick

Edit: Kan avslöja att när man ringer till Apotekets telefonservice och säger att man är på jakt efter en farmaceut som kan tänka sig att blanda ihop lite "Prestonsalt" så lägger de på luren. Det är klart att man blir uppgiven.

När min hund åkte bil med mig så brukade jag veva ner fönstret en aning för hennes skull. Rutan lutade sig då upp mot glipan och bara doftade. Hon blundade och försvann till en annan plats. (Hon var beagle och hade därför ett doftsinne på knarkhundsnivå.) Det var rörande att titta på henne när hon njöt.

Du och jag vet att doftsinnet är det sinne som är mest kopplat till minnen och känslor, hur du också förflyttas och blir till en annan. Den du som var liten. Kanske sitter du på ett köksgolv eller under en krusbärsbuske?

Dofter är alltså inte primärt till för hygien, image eller annat banalt. De är din egna lilla tidsmaskin till dig själv.

När jag köpte min första doft medvetet så var det Aqua di Parma, det var nittiotal och jag köpte den i Florens. Vad jag vet så gick den ännu inte att hitta i Stockholm och jag hade läst om den i något kissnödigt magasin. Första doften ur flaskan var i affären och den milda limedoften av "Colonia" var precis som jag hade hoppats på; en annan jag klev fram, lite jag som den jag ville vara då. (Skjut mig. Pinsamt värre.)

Jag har varit trogen Aqua di Parma sedan dess och helt struntat i att den blev allmängods när LVMH köpte dem 2001 (och vips så fanns den i Stockholm!). Den luktar ju ändå olika beroende på vem som bär den. Tills nu. Det räcker ju inte längre.

Vi måste prata Kölnischer Wasser eller Eau de Cologne. Det började ju där för sisådär trehundra år sedan. Varför liksom ens bry sig om det där nya blasket? (Aqua di Parma 1916? Vad är det för rymdprodukt egentligen? Ring Nasa.)

Då återstår genast frågan vilket Kölnischer Wasser man ska köpa. Vilket är mest TRAD? "4711" anses till och med av vissa tyskar vara originalet. Det stämmer givetvis inte. Det visar sig att det som gäller är "Farina 1709" som tillverkats av familjen Farina sedan, ja just det 1709. Vi pratar alltså pre Napoleonzeit här. Så här beskriver Giovanni Maria Farina sin uppfinning i ett brev till sin bror 1708:

“I have discovered a scent that reminds me of a spring morning in Italy, of mountain narcissus, orange blossom just after the rain. It gives me great refreshment, strengthens my senses and imagination.”

(Givetvis skrev han inte på engelska utan på Italienska då familjen var inflyttade till Köln från just Italien.)

Anyway, det visade sig att doften var en braksuccé och man levererade snart till prominenta kunder världen över. Bad move. Det skulle nämligen visa sig att man kunde köpa namnet Farina och göra imitationer av doften. Familjen har bråkat med hundratals imitatörer sedan starten. “4711” är bara en av dem. Ett annat problem är förstås att Eau de Cologne under tiden tog över som samlingsnamn (tidigare "Eau Admirable") för produkten snarare än ett varumärke och därför kan idag fler aktörer kalla sig just det. Orka bry sig. Jag struntar i vilket men jag vill ändå bara ha Farina 1709, den mindre vackra flaskan (alltså 4711 är en finare flaska ju…).

Varför då tänker du?

Svar: kolla in kundlistan.

Mjukstart: 

Voltaire (1745)
Wolfgang Amadeus Mozart (1782)
Johann Wolfgang von Goethe (1802)
Napoleon Bonaparte (1804)
Ludwig van Beethoven (1807)
Friedrich Schiller (1814)
Alexander von Humboldt (1815)
Heinrich Heine (1824)
Benjamin Disraeli (1868)
Mark Twain (1877)
Mori Ōgai (1888)
Oscar Wilde (1889)
Thomas Mann (1921)
Franz Lehár (1925)
Konrad Adenauer (1928)
Marlene Dietrich (1935)
Heinz Rühmann (1939)
Indira Gandhi (1959)
Romy Schneider (1959)
Françoise Sagan (1964)
Hildegard Knef (1970)
Klart att man vill vara med på den här listan.

Sedan råkar det vara världens äldsta parfymfabrik. Fortfarande ägs den av familjen Farina. Det räcker som skäl för mig. Nu har jag bara en fråga: Hur fan luktar den?

/Patrick

PS. Man skulle kunna skriva romaner om det här ämnet. Och det har det så klart redan gjorts. Anyway, läs den här trevliga artikeln om den nuvarande ägaren till Farina. (Han tipsar, bland annat om den klassiska Eau Sauvage av Dior som ett trevligt kompliment till Farina 1709.) DS.

PS 2. "4711" har en spännande, bitvis skruvad historia, överfylld till bredden med kulturella markörer. Dessutom har den en oerhört elegant flaska. Det är alltså kanske världens näst bästa Eau de Cologne. Inte så illa det heller. DS 2.

Amerikansk TRAD är ju som bekant den historierevisionistiska versionen av originalet från England. Jag föredrar ju den eftersom den, till skillnad från den engelska är lite mer praktisk i det dagliga användandet. (Dessutom så är den billigare då den engelska bygger på skräddarsytt.)

Här kommer undantaget: Tänder. England kommer inte att gå till historien för dess strålande tandvård. De ser i regel rätt sopiga ut i truten och det är något lite kul med det i kombination med en skräddarsydd kostym. Det handlar om kontraster.

Men vad handlar tänder egentligen om?

En för perfekt tandrad är ytans signum och tyder på ett andligt tomrum. Tandblekning ska vi inte ens prata om. Tänderna är nämligen själens spegel och en lagom kreativ uppsättning bör bäras med stolthet. Viktigt är givetvis att hålla munnen på sådan nivå att den kan användas till exempelvis kyssar och stora leenden. Rimlig hygien gäller alltså, helst inte plastikkirurgi. (Om man trasslar in sig i sin partners tänder kan man eventuellt överväga tandställning.) I övrigt är lagom sneda tänder en total turn-on som man skall vara stolt över.

Hur skapar man då dessa underverk? Hur uppnår man den högsta nivån av tandpatina? Rökningens bieffekter kan anses vara gynnsamma för infärgningen men har bieffekten stank och elände. Inte att rekommendera alltså.

Det självklara svaret på dina frågor är en påse Fox's glacier fruits. (Smakversionerna "Glacier fruits" samt "Garden fruits" gäller, resten kan du hoppa över.) De små skönheterna kommer givetvis helt utan cancerframkallande plastsocker och andra satanistiska tillsatser. Du vet att jag har rätt. Inge protester hjälper.

Köp genast en påse gå på tandsafari in i rabarberkyssarnas förlovade land.

Puss.
/Patrick